Första inlägget

Jag börjar med Elvanse och planerar ett coolt projekt

Men gud vad spännande. Min egen blogg! 🙂

Den här dagen har varit ganska utmanande. Vår yngsta dotter, Aurora, håller på att få sin första tand så hon har varit djupt olycklig idag stackarn. De äldsta två har passat på att ha en skrik och bråk dag. Men jag är glad. Jag började ta min medicin för första gången idag och den hjälpte faktiskt. Det var mycket lättare att hålla barnen i schack, hantera konflikter, orka hantera ljuden och inte bli stressad eller fylld med ångest. Klara av att vara den evigt tålmodiga mamman. Jajemensan du läste helt. Jag var helt enkelt bäst. 😀

Det var också lättare att hantera besvikelsen över att en väninna som jag ville få med på mitt projekt inte ville vara med. Jag blir fortfarande nedstämd och besviken över att tänka på det men det förstörde inte hela min dag som det med största sannolikhet hade gjort utan medicinen.

Min adhd gör det svårt för mig att komma igång och starta upp nya idéer. Det blir alltid någon detalj eller hinder som jag inte klarar att ta mig över. Jag vet inte hur många olika bra idéer och planer som gått om intet på det sättet. Det känns både hemskt och sorgligt att tänka på så jag är fast besluten att genomföra detta projektet från början till slut och inte ge mig innan det nått framgång.

Jag har bestämt mig för att hitta tekniker och tillvägagångssätt som fungerar tillräckligt väl för att jag ska kunna kringgå min funktionsnedsättning och den här gången så kommer det att lyckas.

Nu sitter det kanske någon som läser detta och undrar varför det kommer att lyckas den här gången när jag vid 40 års ålder ännu inte lyckats överkomma mina svårigheter? Jo, jag ska förklara varför. Det var först för lite mer än en månad sedan som jag fick klart för mig vad mina svårigheter berott på och kommer nu djupdyka i all litteratur och självhjälpsböcker jag kan hitta för att förstå och hitta sätt som fungerar för att lyckas. Lite komiskt förresten hur jag gick till läkaren med intentionen att få en asperger diagnos men istället kom ut med en adhd diagnos och kände mig tämligen förvirrad. Lol

Oj, nu kom jag visst på sidospår igen…

Projektet, planen och genomförandet

Projektet är att göra en youtube kanal som inriktar sig på att göra pedagogiska och roliga klipp för barn. Jag har filat och funderat över denna idé av och till under flera års tid nu. Jag försökte börja spela in ett klipp med original idén som var att öppna leksaker, lite som Fun toys collector, men det kändes krystat och konstigt och jag blev tvungen att lägga den på is ett tag. Jag tänkte sorgset och uppgivet att det blir väl bara ytterligare en cool idé som jag inte lyckas genomföra. Men jag återkom om och om igen till tanken och känslan att det här är rätt, det här måste jag göra. Efter det så började jag fundera över HUR ska jag lyckas genomföra detta? Vad gick fel förra gången? Vad behöver jag för att lyckas genomföra detta? Hur förhindrar jag att jag fastnar på vägen?

Så du besvarar vi frågorna.

Vad gick fel förra gången?

  1. Fel format, öppna leksaker var inte det jag brann för och det finns redan en youtuber som gör det. Jag är ju full av idéer så jag ska inte sjunka så lågt så att jag blir en copycat.
  2. Jag kände mig inte bekväm med att spela in och skoja lös framför kameran när min sambo var hemma. Han är underbar och min klippa på alla sätt och vis men i det här projektet så var han ett hinder för att jag skulle kunna vara kreativ och ha roligt.
  3. Jag är urusel på teknik och är inte heller vidare bra på att filma, få till rätt vinklar, ljussättning osv.
  4. Jag behöver mer plats för att kunna göra detta än vad jag kan lyckas åstadkomma i våran ”compact living” lägenhet.
  5. Jag fick komplex och tyckte jag var pinsam och värdelös.

Vad behöver jag för att lyckas och hur förhindrar jag att jag fastnar på vägen? Svaret på dessa frågorna är att jag behöver en medhjälpare. En kompis som jag känner mig bekväm med, som kan vara bollplank och kan komma med konstruktiv kritik och som pushar mig och förhindrar mig från att ge upp. Denna kompisen måste också redan kunna eller åtminstone kunna lära sig kameran, vinklar och ljussättning osv.

När jag väl kommit fram till vad jag behövde för att kunna genomföra detta så blev jag jätteglad och hoppade nästan jämfota. Hade jag haft en svans hade jag viftat med den med. Lol.

Jag började då fundera över vilken av mina vänner som vore rätt och hade varit roligast att genomföra detta med och kom fram till tre olika som alla skulle vara utmärkta. Förstahands valet gick tyvärr bort innan jag ens hann fråga henne. Jag tvingades inse att hon inte rimligtvis kunde ha tiden. Hon har fullt upp i sitt liv, med ett barn med ett omfattande funktionshinder och två till underbara men vilda barn.

Väninna nr två hade också varit perfekt. Hon är intelligent, rolig, lugn och påhittig. Hmmm… Problemet är att hon varit utbränd och fortfarande är deltids sjukskriven. Hon vill gärna vara med om hon lyckas slutföra sin rehabilitering och känner sig frisk igen men hon kan inte säkert säga när det kommer bli. Eftersom jag satt som deadline för att komma igång direkt efter sommarlovet så känns det inte helt sannolikt att hon kommer att klara av det.

Så till väninna nr 3. Hon och jag trivs bra när vi umgås och har alltid väldigt trevligt. Hon är inte lika skojfrisk som de första två men ändå rolig och sedan trivs jag väldigt bra med henne. Blir lite lugnare i mig själv när hon är med så hon hade på många sätt varit den bästa av de tre. Så jag ringde henne för att prata om projektet och höra om hon ville vara med och göra det här med mig och hon sa… nej. Jag blev helt perplex, av någon anledning så hade jag aldrig ens tänkt tanken att hon skulle säga nej. Därav besvikelsen som jag talade om i början av inlägget. Besvikelsen som hade knäckt mig totalt om jag inte hade tagit medicinen idag.

Så nu vet jag inte hur jag går vidare. Det finns bara de tre som känns rätt för den här idén. Ja, så här blir det för mig hela tiden. Jag tänker och tänker och blir jätteglad när jag känner att jag kommit på hur jag ska lyckas genomföra det och sedan går det inte ändå.

Klockan är snart 1 så jag antar att jag borde gå och lägga mig.

Godnatt

Publicerad av liberiaviking

Jag är en fyrabarnsmamma med tre barn i livet och en ängel. Jag har överlevt min uppväxt. Bott 9 år utomlands men är nu tillbaka i Göteborg där jag bor med min familj som jag älskar obeskrivligt mycket. Vårt äldsta barn har autism och är den mest underbara lille kille vi kunnat önska oss. Vi har även två NT flickor. Jag diagnostiserades nyligen med ADHD och har precis börjat äta medicin. Min sambo är mitt livs kärlek och min klippa i allt <3 Jag har sagt upp bekantskapen med min mamma och äldsta syster. Jag har fler syskon men bara god kontakt med två av dem. Följ med mig på min resa genom livet. Kärleken och lyckan i min familj. Sorgen över vår dotter. Kampen för att resa sig igen efter så mycket tragiska händelser och trauman. Allt med hopp och humor och säkerligen en hel del kontroverser, Moahaha

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en ny webbplats på WordPress.com
Kom igång
%d bloggare gillar detta: