Jag har överlevt

Det här med att skriva en disposition över hela historien, alla stora händelser, alla kartor, all planering över hela berättelsen, visade sig vara svårare än vad jag först trodde. Jag har skrivit ned grunden för inledningen för boken, de första 50 sidorna ungefär men sedan blir det svårare.

Boken utspelar sig på flera olika ställen i Sverige, dessutom på resande fot hela vägen från Göteborg till Västernorrland. Det gör det hela mycket svårare då jag inte har exakt klart för mig vart de olika händelserna skall utspela sig än. Jag har insett att mycket av det jag redan planerat och tänkt om boken alltid har kretsat kring händelser som är förhållandevis små i relation till historien.

Det har även gått upp för mig vilken oerhörd mängd fakta jag måste leta upp och utforma min bok kring. Det ska ju vara ett av de olika ”worst case scenario” som jag utgår ifrån och då måste jag ta fram fakta om de troliga effekterna på naturen och klimatet i den region som det utspelar sig.

Jag har funderat kring om jag skulle kontakta professorn inom klimatforskning på Universitetet och höra med honom om han kunnat hjälpa mig lite. Eller varför inte Greta Thunberg? Hon hade varit ännu roligare att prata med. 🙂

Det bästa är nog att låta dispositionen vila några dagar så kanske alla bitar faller på plats litet lättare.

Kan inte sommarlovet ta slut någon gång! Barnen har tröttnat, vi vuxna har tröttnat. Barnen bara skriker och min autistiske son har börjat svära. 😦

De gnäller, gnäll-skriker, vägrar lyssna och ibland slåss de, inte slagsmål utan mer en box när mamma inte ser. När vi går ut och hittar på något så börjar de direkt att tjata om nästa sak de ”ska göra” eller ”ska ha”.

Vi hittar på massa roliga saker för dem men de längtar ändå tillbaka till skolan. Kompisarna, rutinerna, BAMBA ha ha. Sommarlovet är två veckor för långt känns det som.

Dottern är sex år och ska börja förskoleklass den här terminen. Hon ser verkligen fram emot detta och både längtar och fruktar som vi alla gjorde innan vi skulle börja i skolan. Hon har tur ändå. Hon har två kompisar från förskolan som ska börja i samma klass, två kompisar som ska gå på samma skola och två kompisar från sin storebrors klass. Men det så klart jobbigt och svårt att vara sexåring. Man går från att vara ett litet barn som behöver hjälp och stöd med det mesta till ett stort barn som kan börja ta hand om sig själv på ett annat sätt. Och skolan där man förväntas ta ansvar och får vara lite mer fri och mindre övervakad än vad man var när man gick på förskolan.

Det blev inte mycket tid över till att fundera över storyn i boken heller. Och imorgon har vi fullt upp. Vi ska på actionpainting på Röda sten och sedan till trädgårdsföreningen, hmm, eller om det var Botaniska, jag har det uppskrivet i varje fall.

Sambon var tvungen att arbeta med sitt datorprogram på morgon, förmiddag och jag fick själv ha hand om alla tre, som dessutom var på gnäll, skrik och bråkhumör, på samma gång som jag städade och höll undan. Meningen var att vi alla skulle ut på promenad efteråt men jag var alltför trött för att orka efter både barn, städ och dessutom har jag kroppsliga besvär. Inga farliga men plågsamma och irriterande som förhindrar mig att sova och som gör det svårt att orka med dagarna. Får boka akuttid på måndag tror jag bestämt.

Men, men, nu så ska jag försöka sova och hoppas på att morgondagen blir bättre och roligare.

Inte mycket har blivit som planerat sedan sist. Alla planerna för barnens sommarlov har saboterats av familjemedlemmar som vägrar att planera eller anpassa sig efter någon annan.

Min sambo har tre vuxna barn sedan tidigare och de har alla egna barn. Då deras barn och våra är väldigt nära i ålder så hade vi bestämt att vi skulle åka till skara sommarland tillsammans. Det var det som våra barn såg fram emot mest med hela sommarlovet, att de skulle till skara sommarland med Adam och Emma. Men på grund av pappans (min sambos son) ovilja och vägran att planera något datum så rann allt ut i sanden i juni månad. Vi fick därför hitta på andra roliga saker på hemmaplan så att barnen ändå kunde få ha roligt på sitt sommarlov. Meningen var att vi istället skulle åka alla tillsammans i början av juli istället.

Men nej! Tror ni inte idioten ringer när han sitter med barnen på bussen för att åka från Oslo till Göteborg och säger att ”Nu ska vi till Skara, får vi sova över hos er? Vi hade dessutom precis kommit tillbaka hem efter att ha campat med sambons andra son. Ja, den campingen är en historia i sig! Alex, sambons son som var med på campingen betedde sig som ett verkligt pucko och förstörde hela våran camping resa som vi sett fram emot så. Ja och sedan ska vi inte glömma att VI fick betala för HELA campingen för både vår familj, honom och hans nya och hennes son. Vi blev dessutom sjuka på campingen så när son nr 2, John, ringde från bussen från Oslo och gjorde det omöjligt för oss att säga nej till att de sov över.

Barnen blir givetvis helt förtvivlade för att de ska åka till skara utan dem dagen efter. Hrmmm, jag kan inte skriva mer om detta nu för jag blir mer och mer arg för var gång som jag tänker på det.

Ska skriva ett litet mer positivt inlägg om en liten stund…

Jag börjar med Elvanse och planerar ett coolt projekt

Men gud vad spännande. Min egen blogg! 🙂

Den här dagen har varit ganska utmanande. Vår yngsta dotter, Aurora, håller på att få sin första tand så hon har varit djupt olycklig idag stackarn. De äldsta två har passat på att ha en skrik och bråk dag. Men jag är glad. Jag började ta min medicin för första gången idag och den hjälpte faktiskt. Det var mycket lättare att hålla barnen i schack, hantera konflikter, orka hantera ljuden och inte bli stressad eller fylld med ångest. Klara av att vara den evigt tålmodiga mamman. Jajemensan du läste helt. Jag var helt enkelt bäst. 😀

Det var också lättare att hantera besvikelsen över att en väninna som jag ville få med på mitt projekt inte ville vara med. Jag blir fortfarande nedstämd och besviken över att tänka på det men det förstörde inte hela min dag som det med största sannolikhet hade gjort utan medicinen.

Min adhd gör det svårt för mig att komma igång och starta upp nya idéer. Det blir alltid någon detalj eller hinder som jag inte klarar att ta mig över. Jag vet inte hur många olika bra idéer och planer som gått om intet på det sättet. Det känns både hemskt och sorgligt att tänka på så jag är fast besluten att genomföra detta projektet från början till slut och inte ge mig innan det nått framgång.

Jag har bestämt mig för att hitta tekniker och tillvägagångssätt som fungerar tillräckligt väl för att jag ska kunna kringgå min funktionsnedsättning och den här gången så kommer det att lyckas.

Nu sitter det kanske någon som läser detta och undrar varför det kommer att lyckas den här gången när jag vid 40 års ålder ännu inte lyckats överkomma mina svårigheter? Jo, jag ska förklara varför. Det var först för lite mer än en månad sedan som jag fick klart för mig vad mina svårigheter berott på och kommer nu djupdyka i all litteratur och självhjälpsböcker jag kan hitta för att förstå och hitta sätt som fungerar för att lyckas. Lite komiskt förresten hur jag gick till läkaren med intentionen att få en asperger diagnos men istället kom ut med en adhd diagnos och kände mig tämligen förvirrad. Lol

Oj, nu kom jag visst på sidospår igen…

Projektet, planen och genomförandet

Projektet är att göra en youtube kanal som inriktar sig på att göra pedagogiska och roliga klipp för barn. Jag har filat och funderat över denna idé av och till under flera års tid nu. Jag försökte börja spela in ett klipp med original idén som var att öppna leksaker, lite som Fun toys collector, men det kändes krystat och konstigt och jag blev tvungen att lägga den på is ett tag. Jag tänkte sorgset och uppgivet att det blir väl bara ytterligare en cool idé som jag inte lyckas genomföra. Men jag återkom om och om igen till tanken och känslan att det här är rätt, det här måste jag göra. Efter det så började jag fundera över HUR ska jag lyckas genomföra detta? Vad gick fel förra gången? Vad behöver jag för att lyckas genomföra detta? Hur förhindrar jag att jag fastnar på vägen?

Så du besvarar vi frågorna.

Vad gick fel förra gången?

1. Fel format, öppna leksaker var inte det jag brann för och det finns redan en youtuber som gör det. Jag är ju full av idéer så jag ska inte sjunka så lågt så att jag blir en copycat.
2. Jag kände mig inte bekväm med att spela in och skoja lös framför kameran när min sambo var hemma. Han är underbar och min klippa på alla sätt och vis men i det här projektet så var han ett hinder för att jag skulle kunna vara kreativ och ha roligt.
3. Jag är urusel på teknik och är inte heller vidare bra på att filma, få till rätt vinklar, ljussättning osv.
4. Jag behöver mer plats för att kunna göra detta än vad jag kan lyckas åstadkomma i våran ”compact living” lägenhet.
5. Jag fick komplex och tyckte jag var pinsam och värdelös.

Vad behöver jag för att lyckas och hur förhindrar jag att jag fastnar på vägen? Svaret på dessa frågorna är att jag behöver en medhjälpare. En kompis som jag känner mig bekväm med, som kan vara bollplank och kan komma med konstruktiv kritik och som pushar mig och förhindrar mig från att ge upp. Denna kompisen måste också redan kunna eller åtminstone kunna lära sig kameran, vinklar och ljussättning osv.

När jag väl kommit fram till vad jag behövde för att kunna genomföra detta så blev jag jätteglad och hoppade nästan jämfota. Hade jag haft en svans hade jag viftat med den med. Lol.

Jag började då fundera över vilken av mina vänner som vore rätt och hade varit roligast att genomföra detta med och kom fram till tre olika som alla skulle vara utmärkta. Förstahands valet gick tyvärr bort innan jag ens hann fråga henne. Jag tvingades inse att hon inte rimligtvis kunde ha tiden. Hon har fullt upp i sitt liv, med ett barn med ett omfattande funktionshinder och två till underbara men vilda barn.

Väninna nr två hade också varit perfekt. Hon är intelligent, rolig, lugn och påhittig. Hmmm… Problemet är att hon varit utbränd och fortfarande är deltids sjukskriven. Hon vill gärna vara med om hon lyckas slutföra sin rehabilitering och känner sig frisk igen men hon kan inte säkert säga när det kommer bli. Eftersom jag satt som deadline för att komma igång direkt efter sommarlovet så känns det inte helt sannolikt att hon kommer att klara av det.

Så till väninna nr 3. Hon och jag trivs bra när vi umgås och har alltid väldigt trevligt. Hon är inte lika skojfrisk som de första två men ändå rolig och sedan trivs jag väldigt bra med henne. Blir lite lugnare i mig själv när hon är med så hon hade på många sätt varit den bästa av de tre. Så jag ringde henne för att prata om projektet och höra om hon ville vara med och göra det här med mig och hon sa… nej. Jag blev helt perplex, av någon anledning så hade jag aldrig ens tänkt tanken att hon skulle säga nej. Därav besvikelsen som jag talade om i början av inlägget. Besvikelsen som hade knäckt mig totalt om jag inte hade tagit medicinen idag.

Så nu vet jag inte hur jag går vidare. Det finns bara de tre som känns rätt för den här idén. Ja, så här blir det för mig hela tiden. Jag tänker och tänker och blir jätteglad när jag känner att jag kommit på hur jag ska lyckas genomföra det och sedan går det inte ändå.

Klockan är snart 1 så jag antar att jag borde gå och lägga mig.

Godnatt